If tomorrow would never come
Jenny trodde jag skulle berätta om gangstergrannarna här hemma. Dom är bara lite gangster. Det kommer mysko människor och hälsar på dom, dom har en gangsterhund som biter folk samt spelar diverse musikinstrument konstiga tider på dygnet. Något mer kriminellt än så tror jag inte dom sysslar med. Och dom är polska (och halvpolska). Inte ryska. Och vad jag vet har dom inte sprängt några fiskar.
Ryska gangstergrannar
Idag berättade han två saker som fick mig att le och skratta igen. Nummer ett var att han hade träningsvärk för han skottat snö från taket.
Sen berättade han en lite längre historia från när han var liten, på 50-talet. Då hade han tydligen ryska gangstergrannar som han kallade dom. Dom var "allmän kriminella" och när dom fiskade, så använde dom tydligen sprängmedel, dynamit, för att då bedövades tydligen fiskarna och man kunde bara plocka upp dom. Men vad dessa ryska gangsters inte tänkt på var att dynamit tydligen flyter. Så en dag hade dynamiten flutit upp under deras båt så dom sprängdes till döds. Bad karma or what? Som taget ur Tom&Jerry eller någon annan tecknad serie. Jag tyckte det var skitkul. Är jag sadistisk??
Plus att mamma köpte en pint Ben&Jerry's Half Baked till mig. Nu sitter jag och pillar fram alla browniebitar och tycker livet är helt okej. Och tankarna på plugg har avdunstat för ikväll. Det kommer väl min karma straffa mig för imorgon men....imorgon är imorgon. Ikväll svullar jag glass och målar upp bilder i huvudet av ryska gangsters.
Men förlåt så jävla mycket då
Jag är trött på att få höra att "det går så fort". Duh, som om jag inte visste det! Tiden bara försvinner och jag verkar ännu inte inse stundens allvar. Det är ju därför jag är så stressad.
Jag är trött på att få höra att jag ska "hålla ut". Det har varit min plan de senaste åren. Jag tänker inte låta tre års PINA bara vara för ingenting.
Jag är trött på att få höra att "jag valt det själv". Det är jag också väl medveten om, sluta påpeka det uppenbara!! Klart som fan jag vet att jag valt det själv. Men sen när blev det som jag tänkt? Hade jag tänkt samma som jag tänkte i year 1 så hade jag nu suttit och pluggat häcken av mig tillsammans med naiva planer på att ta mig in på ett Ivy League universitet borta i Staterna.
Jag är trött på att få höra att "jag är en pessimist". Ja men då är jag hellre det än överoptimistisk med huvudet bland molnen och sen blir jag besviken ---- > deprimerad. Hellre glatt överraskan är besviken är mitt motto.
Och jag är så förbannat trött på att ingenting verkar motivera mig längre. Folk sitter redan och laddar för exams. Jag och Anton diskuterade imorse att minst 10 stycken i årskursen kommer gå gråtandes från proven för dom känner att dom inte skrev den där sjuan. Jag kommer jubla efter varje prov, det betyder att det är ett prov mindre kvar tills skiten är BORTA för alltid.
Och jag är allra tröttast på att folk verkar döma mig för allting ovan. Förlåt för att jag blir lockad av andra saker. Förlåt för att jag värderar social kompetens och ett socialt liv. Förlåt för att jag verkar "disrespectful" och otacksam för att jag har jobbat under skoltiden. Förlåt så mycket för att jag inte tänker spendera kommande femton år i skolbänken för att komma ut i arbetslivet vid typ 35 års ålder och då börja arbeta för att betala tillbaka alla mina lån. Förlåt för att jag inte har samma drömmar som ni. Och förlåt så jävla mycket för att ni tvingas gå runt och störa er på detta.
Dilemma
Slutade 12.15 idag. Kliver innanför dörren 14.15. Ah the wonderful life of att pendla. Och snö. Jag börjar bli rätt säker på att man kan skylla allt tidsslöseri på snön. Nu har jag då två alternativ.
Alternativ 1: Ta på mig mjukisbyxor och varma raggsockor. Göra en latte. Knäppa på TV:n. Glömma världen och verkligheten (snö inkluderad). Inte röra mig förrän antingen vid middagen eller då klockan slår nånting innan sju och jag måste till Musikskolan.
Alternativ 2: Ta på mig mjukisbyxor och varma raggsockor. Inte göra latte. Istället göra Arts. Dra fram färger och shit och försöka pressa fram lite ansträngd kreativitet som jag ändå kommer dissa imorgon på lektionen. Lämna TV:n avstängd. Tvingas röra på mig för att byta vattnet till färgerna. Eller rigga ett foto.
Alternativ ett låter ju mest lockande. Magkänslan röstar på det. Och det är sällan min magkänsla har fel. *knock on wood*. MEN....längst bak i huvudet har jag en dryg jävla röst som påminner mig om mocks, finals, exhibition och annat verklighetscrap. Det fanns ett alternativ 3 också. Det var att gå till Karolina Redeviva och plugga med IB-folket. Men vi ser ju vart jag hamnade. Hemma. Framför datorn. Bloggandes. Med seriösa planer på att inte plugga nåt nu heller....
Non-photogenique
Finns det olika slags drömmar?
För jag har två drömmar. Två ganska separata drömmar som båda är genomförbara men då får jag verkligen lägga ner hela min själ och lite till i dessa drömmar. En känns dock mer...realistisk och inte så bohemisk och risky.
Dröm 1 är ju att kunna få arbeta med foto. Eller fotojournalism. Starka foton är som genialisk musik. Man kan nästan tappa andan och bara sitta och stirra i flera minuter på samma bild och hela tiden upptäcka nya saker. Men här handlar det inte så mycket om utbildning, finns ingen egentlig väg att välja. Kontakter, flyt och övning antar jag är receptet på lycka inom det här området. Svårt, men så jävla kul!
Dröm 2 är mer....."vuxen". Realistisk. Jordnära. Det är att utbilda mig till specialpedagog. Detta höjer på många ögonbryn och jag kan få kommentarer som: "Men du är ju skitduktig i skolan, varför ska du bli det?". Ehm ursäkta men det har ingenting med saken att göra. Visst, jag har klarat mig bra i skolan och har lätt att lära - det betyder inte att alla andra har det. Många elever klassas som korkade och lata bara för att dom inte får mer än G. Men i många fall finns det andra anledningar till detta och dessa elever har nästan mer motivation än andra just bara för att dom ständigt måste bevisa sig "dugliga". Det här är en av grunderna för min avsky gentemot Björklund och hans elittänkande.
Skolans pedagogik i allmänhet intresserar mig. Så det valet har jag också. Foto. Specialpedagogik. Två helt skilda områden som jag brinner nästan lika mycket för. Så där har ni mitt svar på frågan om framtidsdrömmar. Jag har två stycken och hatar att jag eventuellt blir tvungen att välja.
The purpose of post-its
Så egentligen borde idag vara en ganska bra dag? Dessi och jag är dock övertygade om att dom högre makterna egentligen avskyr oss men det ska vi försöka ignorera.
Två lektioner inställda imorgon och en på torsdag. Nu ska jag försöka njuta av den tanken. Och fortsätta kladda på mina post-its. Allt som inte får plats på en post-it är för komplicerat för att ha att göra med. Så är det bara.
Peppande kommentarer och söndagsångest
Gick precis och svor över allting men så såg jag den peppande kommentaren från Malin och en del av bördan bara lyftes från mina axlar. TACK MALIN, du anar inte hur skönt det är att få höra detta. Ibland räcker det inte med att få höra från folk som säger att "jo men veckorna går fort". Ja det gör dom, för fort. För lite tid för precis allt. Jag kommer troligen bete mig förjävligt under exams för att jag egentligen bara vill bryta ihop och gråta.
För just nu sitter jag med ett stort glas mjölk, ett kakpaket och ett tomt Word-dokument. Candidate statement för bilden är tydligen due tomorrow. Vet inte om det är utkast eller the final thing. Har alla papper kvar i skolan så det blir väl panikskriva på håltimmarna.
TOK blev inte av i fredags så det hänger fortfarande över oss. Det måste vara onödigaste ämnet. Det komiska är att hela IB3 är real life example på att TOK inte fungerar. Iallafall inte på oss. Sorgligt men sant.
Okej. Candidate statement. Jag hatar att skriva saker om mig själv.
Det har även trillat in massa bloggkommentarer från till synes okända människor. Detta är jag inte van vid. Rampfeber...?
Söndagsplaner
Har boxpassen ikväll. Ganska skönt för då tänker jag bara på det jag gör just då och kan glömma att jag har tusen saker som väntar när jag kommer hem. Drygt uppvaknande till verkligheten sen men det är det nästan värt. 2 timmar utan börda.
Fotade lite snabbt idag, vet inte om det blev något bra. Längtar till snön försvinner. Mitt fotoprojekt för 2010 blir lättare att genomföra då och Skolparken kommer bli platsen nummer 1!
A little less conversation
Bridezilla
Ankvännen och jag har nyss sett Bride Wars. FREAKY! Det allra sista jag vill just nu är att gifta mig. Det var en skum film. Verkligen skum. Eller ja, tjejig men skum. Kanske överanalyserade vi lite där men ändå. Freaky film!
Tankar om "Mello"
TV väcker många tankar. Som till exempel:
1. Har Ola smink? Är han gay?
2. Kan Dolph Lundgren vara den perfekte mannen? Cool som fan är han iallafall!
3. Är det sexigt med stålhandske upp till armbågen?
4. Varför smälter man till Salems låttext?
5. Varför är Måns Zelmerlöw så het?
6. Kan man bli mer desperat än att stå på en scen och skrika ut att man är singel?
7. Hur fungerar egentligen Ankis hjärna? Fungerar den överhuvudtaget?
BLOG-AWARDS
Den som har fått en award ska:
1). Kopiera in awarden på sin blogg.
2). Länka till personen som gett dig awarden.
3). Berätta 8 intressanta fakta om dig själv.
4). Välja ut 8 andra bloggar du vill ge awarden till,
länka till deras bloggar och skriv en kommentar
att de har en Award att hämta.
Angelica Rask - skriver om saker i livet man egentligen inte tänker på förrän man läser det. Bjuder på sig själv och fäller alltid klockrena kommentarer. Får mig alltid att skratta.
Lina Björkman - humor ut i fingerspetsarna, korta vassa inlägg som ändå är personliga.
Marlie Hallberg - skriver från hjärtat av en person med stort hjärta!
Jenny Selg - underfundiga barndomsvännen skriver som sina galna upptåg och ständig påminnelse om varför livet är så värt att leva till 100%!
Lina Öberg - (får man ge award till samma person som gav den till mig?) Foto-partner-in-crime med personlig blogg där ärlighet är nyckelordet.
Sabrina Tarasoff - the one and only Sab! Djupsinning blogg där man alltid får en tankeställare!
Josefin Björklin - min fellow geekvän med geekig blogg. Vapendragare sen fyra år tillbaka! You rock.
Dom SJU bloggarna jag kollar absolut mest regelbundet. Läser även personers bloggar som jag inte känner/kändisar.
- Spiderchick (humor)
- Alex Schulman (träffsäkert!)
- Andreas Carlsson (det där livet man tror att ingen egentligen lever)
- Emelie Ohlsson (fotoblogg)
1. Jag avskyr lukten på biblioteket.
2. Jag har fem tomma mini-vodkaflaskor på mitt skrivbord. Inte uppdruckna av mig men sparade bara för att jag tycker dom är fina.
3. Jag kan i princip inte erkänna att jag har fel även om jag vet att jag har det
4. Jag är rädd för vatten, eller har iallafall enorm respekt för djupa vatten. Gillar inte att bada och inget stort fan av att åka båt
5. Jag tycker Philadelphia-ost är bland det godaste som finns.
6. Jag har sparat alla busskorten jag fått sen jag började pendla till Uppsala av nostalgiska och sentimentala skäl
7. Blåmärken brukar inte försvinna så mina ben ser faktiskt misshandlade ut.
8. Jag är allergisk mot rå potatis. Bränner i luftrören när mamma skalar potatis nere i köket. Dock äter jag potatis som om det vore Guds gåva till människan.
Anka på ingång
Snart kommer Anki och då ska jag dra med henne till Ica. För jag är grymt fikasugen och här hemma finns det i princip noll fikabröd. Kaffe finns det i överflöd men vad är meningen med det om det inte finns något chokladigt att ha till? Eller hur?
Ankväns-besök är välbehövligt just nu känns det som, typ tusen år sen vi sågs. Så det blir bra. Skitbra.
Jag överlevde bautastädningen. Nu kan jag gå på golvet utan att bryta tårna och jag hittade dom oöppnade hörlurarna till mobilen. Den är köpt i maj, you do the math.
På tal om matte, det slog mig nyss...undrar hur många tusen jag spenderat i skolcafeterian. På typ...cola? Shit, vill jag ens veta det..
Jag lägger ingenting underst, jag lägger allting överst
När jag var liten hade jag Mamma Mu böcker inläst på kassettband (japp, innan CD-skivorna fick genombrott typ). Kråkan var min idol, redan då föredrog jag attityd. Iallafall, Kråkan städade. Genom att göra en stor hög med saker mitt i boet. Mamma Mu frågade: "Men hur ska du veta vad du har underst?"
Då säger Kråkan: "Jag lägger ingenting underst. Jag lägger allting överst"
Hur smart är inte det? Sen dess har jag kört på det jag med. Högar. Med allting överst. Ingenting underst. Nu ska jag då försöka titta vad jag har i dessa högar. Städa med andra ord. Men just nu går det inte så bra. Jag flyttar bara sakerna från en hög till en annan. Har ingenstans att lägga allting. Det mesta är papper, större papper, kartong, penslar, färger och mappar. Och tomflaskor med slattar på botten. GÄÄÄÄÄH!
Ankan kommer hit idag. Hon lär få hjärtattack, städpedant som hon är...
Feelin' Good
Japp, det känns bra.
Psykisk ohälsa?
Jag försöker förklara. Pappa avbryter med höjda ögonbryn och ett:
"Mår du riktigt bra?"
Kvällens tacomiddag blev en sån där middag med stort M. Typisk galen middag. Kommentarerna flög, verbal fäktning mellan mig och pappa. Det håller intellektet på topp, trust me on that one. Andra ämnen som diskuterades: om man lägger majsen direkt på köttfärsen (det tycker inte jag, osten först!), näsborrar, skor, Freuds anala stadie, att man inte kan vara söt med mustasch, om pappa eller jag är mest hetsbarn, fackmöten, automatiska hörselskydd och Donkens OS-kampanj. Och massa mer jag inte minns nu.
Cause nothing else matters
Forever trusting who we are, cause nothing else matters. Det är bästa raden. Absolut bästa raden. Skulle jag under hot och blackmailing bli tvungen att tatuera in en låtrad (vilket är ganska klyschigt eller?) så skulle det vara den raden.
Det blir inte skolan imorgon, tydligen ingen vaktmästare där som kan öppna åt oss. Jag får måla hemma. Visade min halvfärdiga Misanthropy tavla för pappa. Vet inte hur mycket han förstod men jag förstod iallafall att han ville se färdiga resultatet. Kom på massa coola idéer som involverar foton och lampor. Pappa var skeptisk vilket beror på att det skulle innebära att han var med på bild. Och tydligen är det bland det värsta som kan hända...?
Cause I had a bad day
För har man motivationen och viljan så går ju i princip vad som helst. Men när man tittar på klockan var femte minut och bara vill därifrån, att dagarna ska gå.....då går det inte. Jag kan inte koncentrera, inte fokusera. Går in genom ena örat och ut genom andra. Som en femåring i trotsåldern. Eller en sjuttonåring som lider av enormaste skoltröttheten.
F*ck it.
Den bittra sanningen
Jag hatar att tiden inte verkar räcka till nånting! Det känns som om allting jag gör är på rutin som inte lämnar plats för avvikelser = roliga saker. Träning hinner jag med för det blev rutin innan all annan skit hoppade på. Men så mycker mer än så finns det ju inte plats för! Och jag hatar det. Jag hinner ju knappt andas. Jag vill åka skridskor minst varje helg - har inte åkt en enda gång. Jag vill hinna åka skidor också, det kommer jag inte hinna. Och för f*ck's saker jag vill hinna träffa mina vänner! Har inte träffat Anki på tusen år. Jag hinner ingenting!
Helgerna bara rinner mig mellan fingrarna och veckorna springer fram och deadlinesen blir fler och fler. Och då ställer jag mig frågan - är det verkligen värt det? Dagarna försvinner, det känns som om jag går miste om saker bara för att jag bara vill att tiden ska gå. Jag springer fram i allting för jag vill att det ska ta slut, och missar allt bra på vägen. FÖRJÄVLIGT.
Varje gång jag tror jag har tid över så finns det alltid nåt obetydligt skit jag måste göra. Jag orkar knappt bry mig. Jag gör det av...principskäl? Vilket är jävligt puckat. Vi satt och räknade på hur många poäng vi kanske kunde få på våra diplom och då kände jag bara - så länge jag får diplomet och all tid tillbaka så är jag allt annat än nöjd! Jag vill bara bort just nu, ta studenten och ska jag plugga ska jag plugga något intressant. Kreativt. ROLIGT.
Faktiskt. Ikväll har jag blivit kär igen. I Glee. Och nu tittar jag på Made in Sweden. Jag vill också på spontanresa till Sälen utan att behöva tänka på all verklighet som finns kvar när man kommer hem!
