Ida Jansson

Freud var en sån där som gick igång på tanken om det undermedvetna och det är ju en ganska tacksam teori. Man kan liksom förklara alla sina mindre bra idéer och infall på att det finns ett undermedvetet barndomstrauma att skylla på. En unge på dagis sa att man var dum (hemskaste förolämpningen som treåring). Man kanske glömde köpa lördagsgodis en lördag. Man minns dagen då man insåg att tomten inte fanns. Och helt plötsligt känner man sig mer försonad med tanken på att man nyss, i vuxen ålder, gjorde något jävligt korkat eller rentutav elakt.

Så det undermedvetna - bra skit. Det verkar även som att måndagsångest börjar yttra sig i undermedvetna former. Istället för att lägga sig i fosterställning i badkaret utan att fylla det med vatten och tortera sig själv med känslan av det kalla porslinet mot huden så låtsas man som att man kommit över det där. Att man övervunnit måndagsångesten som är den nya folksjukdomen (efter sociala nätverksnarcissismen) och är någon form av övermänsklig typ. Men egentligen är vi alla lika mycket offer.

Jag exempelvis har en tenta imorgon. Som jag inte pluggat särskilt helhjärtat till. Boken är ett stort hån med beige omslag och utan omslagsbild. Den är översatt från norska och norsk ordföljd har hängt med och hela upplevelsen blir efterbliven. Så som uttryck för ångesten tryckte jag en påse hallonbåtar utan att andas emellan. So what, tänkte jag, jag äter för att det är tenta. Inte för att det är måndag igen (plus att förra veckan innehöll röd dag i mitten så det kändes som det fanns två måndagar i en och samma vecka). Men jag har ju måndagsångest. Nu säger jag det. Jag fasar morgondagen av många anledningar. Därav ännu en Toffifee-ask...

Misstänker även att mamma också har det. Undermedvetet. Hon berättade att golvet på jobbet är "mjukt och bubbligt" och att hon trodde det var en av två saker; vattenskada eller slukhål. Hon lät nästan lite hoppfull när hon sa slukhål. Det var lite Mr Burns-stil över det hela. Att det vore exceeeeellent att komma till jobbet och bara se hur alla arbetsveckor fram till semestern (minst) nyss slukats av jordens mörka inre.

 

Nu när jag tänker efter kändes asfalten på vägen mot Universitetet också en aning bubblig förra veckan. Slukhål?

 

Livets balansgång. Den kan talas om i samma utsträckning som existentiella frågor som "vad är meningen med livet?". Jag känner att jag åldrats något fruktansvärt. För varje födelsedag åldras jag fem år (såg idag till exempel att grannens yngsta unge lärt sig cykla på tvåhjuling, sen när? Hon är ju typ...bebis). För sen jag passerade den magiska gränsen 18, tog studenten och naivt nog trodde att livet enbart skulle bestå av äventyr och ett smörgåsbord av livets härliga... Men efter konfetting lagt sig så kastades jag in i vad som verkar ingå i att få bli vuxen. Okej, så det är fantastiskt att bli tagen på allvar på ett annat sätt och allt det där men samtidigt ökar ju pressen. Den hade jag inte förutsett.

Man ska vara ung och gammal på samma gång. Det är ju skitjobbigt. Och svårt. Vara förståndig och engagera sig i sitt orange pensionskuvert, ha sparkonto, tänka på räntor, fadderbarn, bostadslån, kandidatexamen, 1.9 barn, vilja köra Kia Sportage, drömma om villa, engagera sig i hur man bäst håller liv i orkidéer, skänka pengar till Cancerfonden för annars är man en ond människa, köpa majblommor, skaffa sommartorp med växthus och en bondkatt som lämnar döda möss på köksgolvet. Man ska tänka framåt och eftertänksamt och moget. Investera för framtiden. Samtidigt (!!) man leva i nuet, behålla barnasinnet, vara barnslig, och kunna drabbas av temporärt Peter Pan-syndrom. Någonting sådant. Vem i helvete har tid med det? Men ni är unga, säger alla som inte är det längre. Ja, men lätt för er att säga som redan kör Kia Sportage, har levande orkidéer, Rosa Bandet, Blåa Bandet (etc etc) och redan betalat av bostadslånet jag inte ens beviljats än.

Allt som följer tonåren är en uppsättning val med paradoxala konsekvenser. Man väljer en utbildning och en (förhoppningsvis) seriös framtid samtidigt som man ska leva studentliv, åka flotte, dricka öl till frukost och springa runt i overaller med olika märken på. Man ska köpa lägenhet i att bra och lugnt område samtidigt som man sedan ska störa grannarna för man måste ha en legendarisk inflyttningsfest. Man ska köpa en bil som inte är en raggarvolvo men sen ringer man ändå pappa så fort någon konstig lampa på instrumentbrädan blinkar eller det blir 15 april och däcken måste bytas.

Man ska liksom ta ansvar för att bevara både sin barndom och ungdomlighet samtidigt som man ska omfamna sin vuxna identitet. Och hela tiden tycker man att man fastnar någonstans emellan och bara väntar på när man kan ta klivet ur det ena och in i det andra. Men jag börjar tro att det kommer inte hända. Det kommer få vara så här. En balansgång på lina utan tjocka mattor att landa på när man faller och skrapar upp knäna. Tur då att man ska vara barn och vuxen samtidigt så man kan be mamma sätta på ett plåster med Disney-figurer på...

 

Fredrik Backman skrev ett fantastiskt inlägg igår. Det slog mig när jag läste hans bok. När man minst anar det så säger det pang och det känns som om någon knyter sin näve stenhårt kring ens hjärta för att påminna en om sådant som man så lätt gärna glömmer och prioriterar bort.

 

Jag känner igen mig i det han skrev; att bloggen (och även andra sociala medier) är ett slags forum för humor och trivialitet. Men att det alltid finns ett underliggande budskap om livets allvarsamma sidor. Och på bara en nanosekund kan han vända ett humoristiskt inlägg till ett hjärtkramande. Det är ingen avancerad prosa, det är inte som min föreläsare idag som pratar som senaste utgåvan av Svenska Akademiens Ordlista. Det är ren, enkel jävla talspråkssvenska. Som går rakt in i hjärtat på varenda människa.

 

Man förstår. Man har ju känt så själv, det är så mitt i prick på många punkter att man nästan måsta stanna upp och hämta andan och inse att vi människor rent fundamentalt fungerar på samma sätt. Våra känslor åker på samma bergochdalbana och vi har alla känt förväntan innan man dyker, kittlet i magen men också känslan innan man satte sig, medan man köade, väntade. Och när någon ger alla dessa upplevelser och intryck ord, enkla ord som man kan göra till en tanke och förstå. Som kan tänkas på, då blir det så himla verkligt.

Jag är likadan. Precis likadan. Jag klagar på oviktigheter. Gnäller. Gömmer mig lite. Men hade någon hjärnskrynklare fått i uppdrag att analysera mina utlopp i de sociala medierna hade de nog inte krävts mycket erfarenhet för att se igenom allt. Det jag skriver om, det jag väljer att lägga tid och ord på är egentligen förklädda kärleksförklaringar. Nej, det är inte rosa hjärtan på FB, det är inte det där ordet med fem bokstäver som ingen riktigt förstår vad det betyder.

 

Men det är själva handlingen, själva grejen. För motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Att låta något passera utan att man uppmärksammar det, anser det oviktigt. Men varje omnämnande, varje citat, varje retsam kommentar, varje tillkännagivelse är sin egna lilla kärleksförklaring. För det är läskigt att älska öppet. Det är att säga "hej, världen. Det här är de och det jag bryr mig allra mest om i hela världen. Det enda som krävs för att bryta ner mig i små obetydliga spillror utan värdighet, är att ta detta ifrån mig, skada de människor som exakt precis varje morgon gör att jag finner anledning att gå upp ur sängen."

 

Ja. Man kan missbruka hjärtana i Emoji-appen. Man kan skriva långa kärleksförklaringar till livet på Facebook. Men precis som i verkliga livet, där gesterna ibland får tala istället för orden, så fungerar sociala medierna på samma sätt. Man taggar någon i en bild istället för att säga "jag saknar dig". Man skickar Emojis för att ha någon form av kontakt. Man taggar en person för att man har inga problem med att berätta för universum (eller åtminstone cyberrymden) att det här är en av dom som håller en upprättstående. Man instagrammar en bild för att det är något som är viktigt nog att få gå från passerande ögonblick till förevigat minne.

 

En enkel, kortfattad och undermedveten kärleksförklaring. Och ibland gömmer den sig där, bakom trams och dumheter, som Backman säger. Man pressar man sig in mellan raderna och tyder det som står där finns ännu en mening. En mening som man oftast missar.

Jag har hamnat i ett stadium där jag känner mig så enormt hjärntvättad och påverkad av omvärlden, samhällets mer eller mindre konformationsidealiserande strukturer, att det gett liv till en helt ny typ av ynklighet. Äsch, jag har ingen chans, det är bara att ställa sig i ledet och ansluta sig till marschen som drar åt endast ett håll. Ungefär så.

För jag har nyligen identifierat det allra största problemet med att gå kulturvetarprogrammet (senaste häromdagen hos tandläkaren...) Det är frågan "jaha, det låter spännande! Vad blir man då?" Jag översätter liksom det där "det låter spännande" till någonting i stil med "jaha, och vad fan är det då?". Och visst, det är jätteflummigt och det finns inte så mycket att göra i skolan. Kan man flumma på, ordbajsa och trassla in sig i sina egna argument och tankar så klarar man sig bra.

Men ja, vad blir man? INGENTING. Det är lite som ingenjör. Man går runt och vet saker. Man kan räkna ut saker. Man läser böcker om saker och sen går man ut i livet och försöker sälja denna kunskap till dem som inte har den. Men. Det finns ingen titel. Inget konkret epitet. Läkare. Polis. Lärare. Socionom. Ekonom. Ni fattar.

För grejen är den... Jag har själv ingen aning om vad jag kommer bli. Jag kommer veta saker. Ha läst en massa 7,5-kurser och sitta inne med ännu mer halvt trivial vetskap. Egentligen så är ju skolan sidosysselsättning. Jobbet är jobbet. Jobbet är viktigast. Det är ju jobb man vill ha när man pluggat klart, vore konstigt om jag inte prioriterade något nyttigt. Jag lär mig mer där på en dag (om allt från linoljefärg till administrativa saker) än jag gjort i skolan på fyra månader. Skulle företaget skjuta ännu mer i höjden skulle jag ju vända skolan ryggen och inte se mig om. Ungefär så. Utan att ha "blivit något" ur akademisk benämning.

För just nu, idag, är jag en halvt engagerad student som hellre jobbar men egentligen inte "är" något. Så idag ska jag fånga min dag som ingenting.